Mitt finger

Nu är det 3,5 månad sedan mitt finger hoppade ur led, och jag är hjärtligt trött på att tvingas klara av det mesta med enbart (nästan) vänster hand, högerhänt som jag är. Den 4:e mars hände olyckan, och jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det lät när läkaren sa att det skulle ta 4 veckor innan fingret skulle vara ok igen. Ha! Han kände inte mig, det är tydligt det. Hade han sagt 6 månader hade han kommit lite närmare verkligheten. Tänkte jag skulle ge en liten uppdatering om hur läget är nu i alla fall.

När jag kom till Trudy, min sjukgymnast (som inom parentes sagt är helt fantastisk. Inte bara som sjukgymnast, utan även som människa och samtalspartner som man kan diskutera i princip allting med. Döm om min förvåning när hon till och med kände till Grice och hans maximer och kunde diskutera min kursuppsats i ämnet Lingvistiken klassiker på ett, åtminstone hyfsat, initierat sätt! 🙂 ) så hade ju fingret böjt sig i 60 grader eftersom senan som löper på ovansidan av det hade delat sig på längden. Efter veckor av gipsning och omgipsning två gånger i veckan hade det inte blivit bättre än 40 grader som mest. Sista gången hade det till och med gått tillbaka till 50 grader. Kändes rätt hopplöst! När jag och Max skulle åka till Washington ville inte Trudy att jag skulle ha fingret gipsat. Emellanåt har det gjort väldigt ont, och hon ville inte att jag skulle ha ett gips på fingret som inte gick att ta av om det skulle bli för jäkligt. Istället fick jag en skena, som jag dessutom kunde justera själv så att jag kunde sträcka ut fingret lite i taget men även släppa efter om det skulle göra för ont:

Fingertoppen ligger som i en liten vagga, som jag alltså kan justera och göra grundare eller djupare och därmed sträcka ut leden som inte funkar. Det var helt suveränt, skulle det visa sig. Envis som man är så gav jag mig sjutton på att jag skulle få fingret rakt. Det orsakade några sömnlösa nätter med ett finger som värkte så jag höll på att bli galen men på mindre än en vecka var det rakt! Såhär fint ser det ut nu:

Färgen på den led som var ur led är väl inte den vackraste, men rakt är det i alla fall. Nu måste jag ha det helt rakt i 6 veckor, så att senan har en chans att läka ihop ordentligt. Då fick jag en annan skena, som tyvärr skaver rejält och är ganska obekväm (därav den vackert rödlila färgen):

Tyvärr kunde denna skena inte hålla fingret helt spikrakt så det böjde sig en 6-7 grader igen. Idag var jag hos Trudy och fick då tillåtelse att gå tillbaka till den första skenan och nu på kvällen har jag redan fått det spikrakt igen. Hurra! Den 1 juli har jag gjort mina 6 veckor, och kan börja med sjukgymnastik för att kunna böja eländet igen. Först en jättekamp för att få det rakt, och sen (antar jag) en minst lika hård kamp för att kunna böja det igen. 😕 Det kommer nog inte att bli kul alls, fortfarande är fingret väldigt ömt och om jag av misstag råkar stöta till det eller böja på det bara någon millimeter så gör det jätteont. Men det får vara hur det vill med den saken, jag vill äntligen kunna börja använda bägge händerna igen så jag tänker träna tills jag gråter! 🙂 Tyvärr har det även påverkat långfingret och lillfingret; eftersom jag inte kan böja ringfingret är det väldigt svårt att böja de fingrar som är precis intill och samtidigt hålla ringfingret helt sträckt (pröva själv får ni se!). Därför har de varit mer eller mindre sträckta de också sedan den 4 mars, och är nu tämligen ovilliga att böja sig alls. Jag försöker träna dem lite grann varje dag, men det kommer att ta tid innan handen är ok igen, det förstår jag ju nu. Dock är Java fortfarande en av världens två sötaste och goaste vovvar. Det är kärlek det!