Förföljd av regnet

Igår var jag med om ett riktigt häftigt naturfenomen eller vad man ska kalla det. Jag hade precis sprungit en runda, när det rullade in fler och fler mörka moln på himlen och jag hörde åskan mullra långt borta. Så när jag kom hem tog jag snabbt som sjutton med mig hundarna ut en sväng så att jag skulle hinna rasta dem innan ovädret brakade löst.

När jag går längs vägen hör jag plötsligt hur det susar i träden, men inser efter ett tag att det inte var vinden utan att det faktiskt var regnet jag hörde. Trots att det inte regnade en droppe där jag var, och att träddungen bara var kanske 10o meter ifrån mig. Samtidigt såg jag en blixt så jag vände om för säkerhets skull och gick hemåt. Då kommer en pickup, och det här är så typiskt för hur människorna är här i Greensboro/Summerfield: han som körde stannade bredvid mig, pekade bakåt och varnade för att regnet var på väg och jag kunde se att hans bil var alldeles dyblöt. Jag sa att jag kunde höra hur det kom, men att jag nästan var hemma. Ok vad bra sa han då, annars kunde jag skjutsat dig sista biten. En vilt främmande människa som jag inte kan komma ihåg att jag nånsin sett förut, men för honom var det självklart att stanna och erbjuda skjuts åt både mig och hundarna!

Jag gick några meter till, och vände mig sedan om och tittade bakåt. Då kunde jag faktiskt se regnet komma mot mig på vägen, det gick en skarp gräns mellan där regnet öste ner och där det inte kom en droppe. Jag tog kort med mobilen, det är ju ingen superkvalitet men om man tittar på slutet av vägen ser man att det är som ett streck där regnet börjar och att träden längst bort är gråa av regnet medan de som är närmare är torra:

IMG_2985

 

Jag står alltså kanske 30-40 meter ifrån det, och som man kan se så är det helt torrt och fint där jag står medan det fullkomligt öser ner en liten bit ifrån mig. Har aldrig sett något liknande förut, snacka om lokalt regn! 🙂 Men det var bara att lägga benen på ryggen och springa hem, för regnet kom hela tiden närmare och närmare. Vi klarade det nästan, och blev bara lite blöta på slutet.

Björn var på väg hem från jobbet en liten stund senare och var tvungen att stanna längs vägen eftersom det vräkte ner så mycket att det knappt gick att se vägen framför sig… Tur att jag inte var ute på en längre runda med hundarna!

Annonser

Om utvandrare

Kvinna, 46 år gammal, med man, två barn, två hundar och två katter som flyttade till USA i januari 2012.
Det här inlägget postades i väder. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Förföljd av regnet

  1. Annika skriver:

    Visst är det underbart med den där hjälpsamheten! Jag minns speciellt på college hur ovant och fantastiskt det kändes att folk alltid erbjöd sig att ställa upp – skjutsa, hämta vid flyget, låna ut bilen, bjuda på en drink, kaffe eller mat. Dela med sig och med glädje göra varandra en tjänst helt enkelt.

    Jag jobbar hårt på att försöka vara sån själv fast jag vuxit upp precis som vi alla och suttit på krogen på småtimmarna och räknat ören för att alla ska betala exakt vad dom är skyldiga 😉

    Ärligt talat så blir livet mycket roligare om man erbjuder sig att hjälpa, bjuder på grejer och ger bort grejer och dessutom kan ta emot sånt av andra utan att det känns ”fel” och som man är skyldig någon något. Jag menar varför är vi så rädda för att vara skyldiga varandra grejer egentligen – man är ju ändå beroende av varandra om någon kris (naturkatastrof) inträffar och i de stora kosmiska sammanhangen. Och varför är vi svenskar så ovana att hjälpa och bjuda – vi har det ju bättre ställt än de flesta i världen och borde kunna vara alldeles extra generösa.

    • utvandrare skriver:

      Ja jag älskar den mentaliteten som är här! Visst är det väl ofta så att det är en påklistrad vänlighet, men jag möter så mycket hellre folk som automatiskt ler glatt och slänger ur sig ett ”how are you”, än att de ser sura ut och tittar bort när man möts. Det gör en sån skillnad!

      Innan vi flyttade hit har jag aldrig tänkt så mycket på det som du skriver, att vi svenskar ofta sitter och räknar ut på öret vad vi är skyldiga och är väldigt rädda för att inte ha betalat tillbaka skulder antingen det nu är pengar eller en gentjänst, men det är en otrolig skillnad mot här. Här är det så självklart att alltid hjälpa till om man kan, det är inget man funderar så mycket på utan man bara gör det. Härlig inställning! Jag har länge tänkt att blogga om det, ska försöka få tummen ur snart för det är en väldigt intressant skillnad i mentalitet.

  2. jennysnuzie skriver:

    Coolt med regnet! Jag var med om det här i Sverige också för ett år sedan, när jag var ute med Uzie – jag trodde att någon körde lastbil på gångvägen där jag gick, bakom mig. Så var det inte, det var hällregn som kom. Otroligt ballt. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s