Julafton 2016

Julafton blev lite annorlunda än tidigare år i den Villingska familjen, och inte helt utan komplikationer! Morgonen började dock som vanligt med vittjande av de första julklapparna i julstrumporna som hänger vid öppna spisen, amerikanskt så det förslår.

img_0286

Sedan julgröt kl 13, dock utan rimmande i år eftersom vi inte hade några mandlar hemma. Illa! 🙂

Björn hade de senaste dagarna hårdbevakat postgången, men när klockan var nästan två på eftermiddagen på julafton och julklappen han köpt till mig, som han beställt flera veckor innan julafton, ännu inte hade kommit blev han smått desperat. Ett antal telefonsamtal senare kunde han konstatera att just den postbilen som just hans paket låg i hade blivit rånad på väg upp från Florida, och all post var än så länge spårlöst försvunnen! Villing-effekten strikes again…

Nu är ju Björn inte den som bara ger upp, utan efter att ha kollat med övriga familjen om det var ok att han försvann några timmar mitt på självaste julafton så satte han sig i bilen för att jaga rätt på en ersättningsjulklapp. Han ville verkligen att jag skulle få ett paket att öppna, även om det innebar några timmar bakom ratten ❤

Under tiden gjorde jag färdigt maten till julbordet. Stackars Tess var jätteförkyld och låg nedbäddad större delen av dagen, men Max kunde assistera lite grann åtminstone. Klockan 15 bänkade vi oss framför tv’n, jag hade efter tips från en i en FB-grupp jag är medlem i lyckats hitta en spellista på youtube med de flesta av Kalle Ankas jul-filmerna. Mysigt!

Sedan fick vi en extra gäst som för första gången fick pröva på att fira en svensk julafton. Tess pojkvän Brandon kom nämligen hem till oss efter att ha jobbat på dagen, här i USA firar man ju jul på juldagen så på julafton är det en vanlig dag och många jobbar som vanligt. Jättekul att få visa honom hur vi firar jul, och Tess piggnade till rejält när han kom 🙂

tb-jul

Närmare sex på kvällen kom Björn äntligen hem efter en, lyckligtvis, lyckad jakt på min julklapp. Äntligen kunde vi sätta oss till bords och äta julmat! Brandon fick en snabbgenomgång så att han skulle veta vad som bjöds, de flesta rätterna hade han ju aldrig sett förr:

julmat

Sjävklart hade vi ju kokt potatis, köttbullar, korv och skinka också men de stod på bordet. Nytt för i år var även att Tess ju är vegetarian sen ett antal månader tillbaka, så längst bort står lite vegetariska alternativ: falafel, cous-cous, gurk/yoghurtsås och Janssons frestelse utan ansjovis. Brandon hade varken ätit sill, gravad lax, räkor med skal eller omelett med svampstuvning förut så jag var lite orolig för om han skulle klara av att äta nåt av det men han imponerade stort och var nog den som åt mest av alla, imponerande! Gravlaxsåsen gjorde jättesuccé, han tyckte så mycket om den att han åt den till både Jansson och skinkan! 🙂 Däremot var han lite konfunderad när det gällde räkorna. Här i USA serverar man ju aldrig vare sig räkor eller kräftor med skalet på så han hade aldrig skalat en räka i hela sitt liv. Stackarn försökte peta bort skalet med hjälp av kniv och gaffel vilket ju inte var så lätt… 🙂

Sedan var det äntligen dags för julklappsutdelning. Tess agerade som vanligt tomte, dock utan tomteluva i år eftersom vi inte kunde hitta den:

img_0332

 

Jag fick jättefina julklappar, en bok av Max (tredje delen i Elena Ferrantes Neapel-serie, läs den serien om ni inte gjort det, den är grymt bra!), sån där grej man sätter i eluttaget så det luktar gott i huset av Tess, och en jättehäftig termosmugg som ser ut som ett kameraobjektiv av Brandon.

Och så var det då Björns present. För ett par år sedan köpte en av hans vänner i Sverige en kohudsmatta via oss, och jag tyckte den var så himla snygg. Jag är ju inte storviltjägartypen som skulle vilja ha jakttroféer liggandes på golvet direkt, men en kohud från kossor som ändå gått till slakt ser jag inget fel i. Så nu hade Björn köpt en till mig i julklapp från samma ställe, och fått välja ut vilken han ville ha från några bilder så att färgen och mönstret skulle bli så bra som möjligt. Och så går postbilen och blir rånad! Så det han gjort under de timmar han varit borta var att i panik ringa till IKEA i Charlotte och fråga om de hade några inne. Han fick prata med chefen för mattavdelningen, som var svensk, förklarade att han körde från Summerfield (nästan 4 timmar t.o.r)  och att han inte hade mer än några minuter på sig i varuhuset om det inte skulle bli en totalförstörd julafton med kall julmat och arg familj. Chefen förstod precis och plockade ut ett par stycken som han kom och mötte Björn med så att det skulle gå så fort och smidigt som möjligt, allt som allt var han i varuhuset i 13 minuter! 🙂

Under denna tid hann han däremot bli ”påhoppad” av en amerikan med riktigt rejäl bred southern-dialekt som drog en lång harang. Björn förstod knappt ett ord (alla som pratat med någon med den där riktigt rejäla dialekten förstår nog varför!) med fattade till slut att mannen frågade efter nån vara. Björn förklarade då att han inte jobbade där så han kunde tyvärr inte hjälpa honom. Nu hör det till saken att Björn åkt till IKEA klädd i sin Volvojacka:

crew

Så mannen tittade på honom och sa, smått anklagande, ”Men hallå eller (ok, ”hallå eller” är en fri tolkning), det står ”crew” och det står ”Sweden” och det är till och med en svensk flagga på bröstet. Klart man tror att du jobbar här då?!” Och det är inte utan att man kan hålla med honom! 🙂

Nåväl, Björn fick med sig en matta i alla fall, och for i ilfart hem igen. Jag blev superglad och överraskad, mattan är jättesnygg!

ikea

Men hör och häpna, några dagar senare lyckades de hitta postbilen och de flesta paket var faktiskt kvar i den. Så nu blev det några spännande dagar, var vårt paket kvar också och skulle de i så fall lyckas leverera det hela vägen hem till oss? De sa till oss att hade vi inte fått det på tisdagen efter jul så var det förmodligen kört. Tisdagen kom och gick och inget paket. Men se på tusan, på torsdagen kom det! Och denna mattan var riktigt läcker, och dessutom bra mycket större än den från IKEA:

brasilien

Så nu får vi se hur vi ska göra, lämna tillbaka en av dem eller kanske faktiskt behålla båda? Beslutsångest!

På det stora hela taget en riktigt bra jul!

 

 

Publicerat i jul | 10 kommentarer

Omtänksam polis

För ett par dagar sen körde Max till skolan på morgonen som vanligt. Bland annat kör han förbi en sjö och sedan strax efter ligger det en elementary school där det är sänkt hastighet ett par timmar på morgonen och på eftermiddagen när föräldrarna lämnar och hämtar barnen. Nu var det dock mitt på dagen och tämligen lugnt i trafiken, Max har tentavecka denna veckan så han skulle bara in och skriva en tenta den dan.

Han satt och funderade lite i största allmänhet så där som man gör när man kör bil tämligen sakta men där det inte är någon direkt trafik som man behöver koncentrera sig på. Höll i ratten med en hand och hade den andra vid munnen och bet tankspritt på en knoge. Allt var frid och fröjd.

Då plötsligt hör han hur en polissiren tutar till bakom honom, tittar i backspegeln och ser blinkande blåljus och en polis som tecknar åt honom att köra in till kanten. Vad sjutton nu?! Klockan var som sagt mitt på dagen men första tanken var ändå att han kanske kört för fort förbi skolan trots att han egentligen visste att det inte borde vara sänkt hastighet just då.

Han stannade bilen, körde ner rutan och satt med bägge händerna på ratten (mycket viktigt om man blir stoppad av en polis här i USA – de måste se att man inte har ett vapen i händerna) och väntade på att polisen skulle komma fram till honom. Polisen närmade sig lite försiktigt och kikade oroligt in i bilen och frågade om Max var ok. Jaa? svarade Max, mycket undrande.

Det visade sig att den stackars polisen sett Max köra förbi, med en hand för munnen, misstolkade det totalt och trodde att det satt någon i baksätet som försökte strypa honom! Greensboro känns lite sömnigt emellanåt men polisen är uppenbarligen alert, beredd på  det mesta och redo att gripa in i varje tänkbar situation, det känns ju betryggande i alla fall även om det denna gången blev lite tokigt! 🙂

Publicerat i allmänna funderingar | 3 kommentarer

Otäck reality check

Igår kväll ringde telefonen, det var från Tess skola. De ringer praktiskt taget dagligen med förinspelade ”important announcements” om än det ena och än det andra, vi brukar låta svararen ta det så att meddelandet finns kvar om det nu är nånting som faktiskt är viktigt. Och denna gången var det faktiskt det. Meddelandet kom även som mail:

Good evening Northern High families, this is Principal M.
This evening we learned of rumored violence at school tomorrow.
The sheriff’s department is investigating the rumors.
We take student safety very seriously and plan to have a normal school day with extra deputies on campus as a precaution.
I will update you if any new information becomes available.
Vi blev ju, förstås, helt ställda. Vadå rykte om våldsamheter som ska ske på skolan imorgon? Vad menade de? Jag frågade Tess och hon visste ingenting. Här i vårt bostadsområde har vi en gemensam Facebook-grupp, och eftersom praktiskt alla barn här går på samma skola som Tess la jag ut ett meddelande där och frågade om någon visste något mer. Ingen hade en aning.
Men sen fick vi mer information från Tess kompis, vars mamma jobbar som vikarie på skolan. En kille, sophomore (dvs. går andra året på high school), hade blivit avstängd några dar för något han gjort. Detta gjorde honom väldigt upprörd, och idag var första dagen han skulle få komma tillbaka till skolan igen. Igår hade han, enligt ryktet, sagt till sina kompisar att de för sin egen skull inte skulle gå till skolan nästa dag, eftersom han skulle ”blow it up”.  Kompisens syster hade hört ryktet om detta, berättade för sin mamma som var den som i sin tur berättade om det för rektorn.
Herregud, helt plötsligt kändes det att vi verkligen bor i USA, skolskjutningarnas ”förlovade” land, och att våldet i ett enda skutt kom åt helsike för nära. Så hur skulle vi göra, inte ville vi ju låta Tess gå till skolan nu? Hur allvarligt var det egentligen, var det bara ett rykte eller hade killen verkligen sagt detta?
Tess trodde själv inte att det var någon fara och ville absolut gå till skolan. Uppenbarligen trodde ju inte skolpersonalen heller att det skulle vara någon risk att låta eleverna komma. Fy vilken svår sits att hamna i! Tills slut tog jag kontakt med mamman, som jag ju känner sen innan, och frågade henne hur hon resonerade. Hon lugnade mig med att hon hade pratat med rektorn, de hade killens namn och visste således vem han var. Sheriffen var kontaktad och höll på att utreda saken. Själv skulle hon låta sina två flickor gå till skolan, för som hon sa, de vet vem killen är och om de tror att det ligger något som helst seriöst bakom ryktet så kommer de ju inte att låta honom komma till skolan överhuvudtaget. Och det lät ju onekligen vettigt.
Så imorse åkte Tess till skolan som vanligt. Efter att hon åkt ringde rektorn på nytt, och meddelade nu att de undersökt saken och att det inte verkade finnas någon grund för ryktet och att de därmed ansåg det vara helt ofarligt att låta eleverna komma till skolan. Skönt! Men det är inte utan att det ändå kändes olustigt. Visst, den här tonåringen var inte den förste och kommer inte att vara den siste som i ren ilska och upprördhet vräker ur sig något mindre väl genomtänkt utan att mena ett ord av vad han säger. Men samtidigt händer det ju skjutningar hela tiden här, och efter varje sån händelse så ser man chockade anhöriga och vänner som säger att de aldrig hade trott att X skulle göra nåt sånt. Så uppenbarligen händer ju ibland även det otänkbara, men skillnaden nu var åtminstone att de ju som sagt visste vem killen var och därmed kunde punktbevaka honom.
Och puh, inget hände. Tess kom hem på eftermiddagen som vanligt, men skoldagen hade inte varit riktigt som den brukar. Det var kanske en tredjedel av eleverna som hade vågat sig dit, resten stannade hemma. Om de allihop var såpass oroliga eller om en del av dem tog chansen att få en ledig dag ska jag låta vara osagt, men helt klart var ju att detta skrämt upp människor rejält. En mamma här i området la ut ett meddelande på Facebook att en grupp elever skulle samlas utanför skolan på morgonen och be tillsammans och vem som helst fick komma dit och delta. Det var en kille som ständigt försöker frälsa Tess och  övertala henne att komma till hans kyrka som hade organiserat det (nej, hon gick inte dit).
Killen som orsakat allt rabalder var i skolan som vanligt. Skolpolisen var också där förstås, men det är han varje dag och det var ingen extra förstärkning. Skolpersonalen brukar patrullera runt i korridorerna även i vanliga fall och det gjorde de ju också idag, dock lite mer frekvent än vanligt. Annars en helt vanlig dag.
En tankeställare, verkligen. Som sagt, tonåringar har väl i alla tider slängt ur sig hot om än det ena och än det andra när de blivit upprörda över något, men detta visar ju med skrämmande tydlighet hur samhället blivit. Det är inte längre så att man kan rycka på axlarna när man hör sånt här, nuförtiden finns alltid en liten risk att något faktiskt ska hända. Och självklart ännu mer här i USA, där nästan alla har vapen hemma och vem som helst som blir förbannad alltså hur enkelt som helst kan få tillgång till en hel vapenarsenal och göra allvar av hot som annars bara hade runnit ut i sanden. Hade Hillary vunnit valet hade det kanske funnits en chans att vapenlagarna skärpts, men med Trump i Vita Huset lär det knappast hända. Det är en otäck värld vi lever i…
Publicerat i allmänna funderingar | 3 kommentarer

Promovering! Eller (förstås): Åh vilket party!

Nu har det varit tyst igen några veckor här på bloggen, jag har helt enkelt varken haft tid eller ork att skriva. Dels har jag och Björn varit i Sverige, dels har jag blivit opererad. Mer om operationen senare i kommande inlägg, nu är det äntligen dags att berätta om årets Sverigetripp!

Björn åkte iväg ett par veckor innan mig, eftersom han skulle jobba. Sammanlagt var han i Sverige i nästan tre veckor stackarn, inte för att det är något fel på Sverige men det är länge att vara borta från familjen! Jag var där i en vecka, och vi försökte även locka med barnen så att de skulle få vara med på min stora dag men de ville inte ta ledigt så länge från skolan så de stannade kvar. Skönt att ha ambitiösa barn som tar skolarbetet på allvar i och för sig, men lite intresserade kunde de väl ha varit av att se sin mamma få sin efterlängtade lagerkrans tycker jag! 🙂

Nåväl, anledningen till denna resan var i alla fall att det var dags för promovering. Promoveringar har man en gång per år på Göteborgs universitet, varje höst, och då promoveras de som disputerat senast juni samma år. Jag disputerade ju i oktober förra året så då var det för sent för mig att vara med på 2015 års promovering, så nu var det äntligen dags. Vi var faktiskt fyra stycken från samma institution som disputerat under året som gått, och tre av oss skulle vara med på promoveringen. Kul att promoveras med några man känner så väl!

En promovering är ju en stor händelse, förmodligen det närmaste man kommer en Nobelmiddag i sitt liv. Då duger det inte att släntra in i jeans och t-shirt precis, eller ens en kort klänning eller kostym. Nej, reglerna säger att det är långklänning eller frack som gäller. Jag har inte ägt en långklänning i hela mitt liv, och Björn har definitivt inte en frack hängandes i garderoben, så det blev att ge sig ut och shoppa. Jag hade visserligen fått låna en jättetjusig röd sak av en vän här i Greensboro (som haft den när hon själv promoverades för ett antal år sen), men när jag skulle pröva den var den alldeles för liten, jag fick den inte över höfterna ens. Synd för den var verkligen läcker men inte mycket att göra åt. Tess skulle även ha en klänning till sin homecoming-dans i skolan, så vi gav oss iväg till Dillard’s och hittade varsin klänning där.

Björn hann aldrig hyra en frack här i Greensboro, så han tänkte att han ordnar det när han kommer till Göteborg. Väl där var han överhopad med jobb som vanligt, så först på lördagen innan promoveringen (som skulle gå av stapeln på fredagen, sex dagar senare…) började han se sig om efter en att hyra. Det var ju rätt kört förstås. De frackar som fanns hade ju redan bokats upp av andra som skulle på samma promovering, så till slut ringde han en affär i Halmstad. Han pratade först med en snäll äldre man som sa att jo, vi kanske kan fixa en åt dig. Då hör Björn hur mannens son ropar i bakgrunden ”pappa, du köper INTE in en frack till, det säger jag dig!!! Vi kommer aldrig kunna hyra ut så mycket frackar så att det går ihop!”. Så det blev inget där heller. Panik! Till slut fick han krypa till korset och köpa sig en… Inte billigt, men han har redan hittat en kollega som behöver en till nyår och som vill hyra Björns, så om han hittar några till som vill göra samma sak så kanske det kan gå ihop till slut! Och vem vet, en vacker dag kanske det faktiskt dimper ner en inbjudan till Nobelfesten i brevlådan och då är vi redo! 🙂

Innan promoveringen skulle det övas, dels en gång dagen innan i universitetets lokaler på Vasagatan, där vi bland annat fick se en liten film från en tidigare promovering:

rehearsal

…och dels en gång på förmiddagen samma dag i lokalen på Svenska Mässan där promoveringen skulle hållas:

img_6846

Vi fick skriftliga förhållningsorder så att vi skulle hänga med i vad som hände och komma ihåg turordningen. En stor del av ceremonin hålls på latin, och eftersom de allra flesta (alla?) av oss inte är så värst slängda i latin så fick vi några nyckelfraser att hålla reda på så vi skulle veta när vi skulle resa oss och sätta oss osv.

img_6848

Varken jag eller mina kollegor Kristina och Pia var speciellt nervösa innan. Disputationen var ju eldprovet, promoveringen är ju bara kul! Men efter att ha varit på den första genomgången var vi desto mer skärrade efter alla uppmaningar om hur vi skulle gå, hur vi inte skulle gå, hur vi måste se upp så att vi inte snubblar, tittar åt fel håll eller ser vilsna ut. Helt plötsligt kändes disputationen som en baggis och promoveringen som det verkliga eldprovet!

Men till slut var vi färdigtränade och det var dags att gå tillbaka till hotellet och klä om oss. Nu gällde det att komma ihåg hur fracken skulle ”monteras” så att allt blev rätt! 🙂

img_6855

Vi blev hämtade av Björns syster Berit och hennes man Roland, som också skulle vara med på ceremonin. Så här stiliga var syskonparet!

img_6870

Och här är jag och Björn (Roland var och parkerade bilen så det är därför han inte är med på dessa bilder!). Jag tycker vi ser riktigt rekorderliga ut!

img_6874

Väl inne smet jag iväg mot samlingsplatsen där vi skulle ställa upp oss innan intåget. Björn, Berit och Roland tog rulltrappan upp till mingellokalen där alla gästerna samlades innan ceremonin började. Senare hittade Björn ett klipp som GU spelat in från kvällen, bland annat filmade de när gästerna började anlända. Gissa vilka som är med! Titta på klippet här:  GU promovering 2016

Jag och resterande nyblivna doktorer radade upp oss och gjorde oss redo för inmarschen (Fotograf: Kristina):

humfakalla-trerulltrappa-in

Så äntligen var det dags, vi tågade in och fram till våra platser. Björn tog detta mäktiga panoramafoto över hur det såg ut därinne med alla på plats:

img_6882

Ceremonin var häftig att vara med om. Musik och sång av elever från Artisten, tal av rektor Pam Fredman och av respektive promotor från varje fakultet. En lite kul detalj: mycket av ceremonin hölls som sagt på latin, och efter att varje promotor talat klart avslutade de med frasen ”dixie!”. Som tur är så textades allting på stora skärmar, så att vi skulle kunna hänga med. Tack vare det kan jag tala om att ordet dixie betyder ”jag har talat”. Björn funderar nu allvarligt på att avsluta varje möte med ett kraftfullt ”dixie!”. Han känner att det skulle ge lite mer tyngd och klass åt det han säger. 🙂

Till slut var det dags för oss från Humanistiska fakulteten att gå fram och få våra diplom.

img_6888

Björn filmade oss, här kan ni se hur det gick till: diplomutdelning

Lagerkransen trodde jag att man skulle få samtidigt med diplomet, och att promotorn skulle sätta på oss den, men så var det inte. Istället hade man den liggande under stolen, och när man gick tillbaka efter att ha fått sitt diplom så fiskade man snabbt upp den, höll den själv över huvudet under tiden som en fanfar spelades, och sen satte man på sig den. För den som undrar så kan vi som är filosofie doktorer välja om vi vill ha lagerkrans eller doktorshatt. Alla andra doktorer (teknologie, medicine m.m) får enbart ha hatt, men just filosofie doktorer har rätt att ha lagerkrans. Därför valde jag kransen, det känns lite extra speciellt att ha den helt enkelt!

Runt 2,5 timme tog ceremonin, och sen var det mingel i mässhallen innan middagen.

img_6905

Jag var väldans sugen på att öppna röret med diplomet och dra ut det och kolla hur det såg ut, men jag höll mig. Hade varit mindre kul om jag spillt champagne på det och förstört det!

img_6909

Väntan på middagen blev en lång väntan. Jättejättelång faktiskt. Vi hade inte hunnit med så mycket lunch på dagen, en macka bara, så till slut mådde jag illa av hunger och hade jätteont i ryggen av att bara stå där och vänta. Men till slut var det äntligen dags! Och när vi tittade på listan över bordsplaceringen fick vi en överraskning. Ni som tittade på GU-filmen som jag länkade till ovan såg att Sture Allén blev jubeldoktor (dvs., det var 50 år sedan han disputerade) i år, och döm om vår förvåning när vi såg att vi blivit placerade vid samma bord som han och hans familj! För mig kändes det extra speciellt att det var just Sture Allén, han var nämligen en av pionjärerna inom datalingvistik (som är mitt forskningsområde) och sägs t.o.m vara den som införde ämnet i Sverige. Väldigt roligt att ha blivit promoverad samma år som han blev jubeldoktor, och sen dessutom få sitta vid samma bord vid middagen! Dock satt han en bra bit från oss så vi kunde inte prata med honom, tyvärr.

Middagen var god, men tyvärr hade jag och Björn ätit nästan exakt samma rätt (torskrygg) dan innan på hotellet (och dessutom hade vi ätit fisk hela veckan) så vi var lite mätta på just fisk. Men gott var det och dessutom bra underhållning i form av dans- och musikelever. Ljuset var lite skumt så bilderna blev därefter, men det ser å andra sidan lite extra festligt ut! 🙂

img_6915

img_6916

img_6921

img_6934

img_6937

Efter maten när vi alla reste oss upp för att gå ut till dansen kände jag att fasen också att Sture Allén satt så långt bort att jag inte haft en chans att prata med honom. Berit tyckte att jag skulle gå fram och hälsa men jag kunde inte med det. Men Björn är gjord av annat virke än jag, han hoppade upp och gick fram till Sture och presenterade sig. ”Min fru har disputerat inom datalingvistik och skulle verkligen vilja få en bild ihop med dig, är det ok?”. ”Absolut” svarade Sture och gick bort till mig. Jag sa till honom att jag tyckte att det var jättepinsamt men han var hur gullig som helst och sa att det tyckte inte han. Sen frågade han vad min avhandling hette. Nån sekund eller så stod det totalt still och jag hade inte den blekaste aning om titeln. Helt tomt. Sen kom jag på att den började med Towards Dialogue Strategies så jag började säga det, och sen kom ord för ord  under tiden jag pratade så jag jobbade lite inkrementellt där kan man säga. Jösses. Riktigt så nervös var jag faktiskt inte men det konsumerades trots allt ett antal glas vin under middagen och jag var inte riktigt beredd på att diskutera min avhandling just då. Det är det enda jag har att säga till mitt försvar! 🙂 Men skit samma, nu har jag pratat med Sture och han var precis lika rar och trevlig som han ser ut! Visst är vi fina i våra lagerkransar?

img_6950

sture-jag

Under veckan som gått hade Björn och jag även sålt vårt hus i Landvetter. Väldigt bitterljuvt men det var dags. Vi hade även varit där och hämtat våra sista grejer som stått kvar i garaget, och där hittade jag bland annat min gamla hatt som jag hade när jag tog studenten (i Lysekil var det tradition att ha en hatt med långa band där klasskompisarna skrev en hälsning). Många år och mycket slit har det varit under de år som gått från det att jag bar hatten till dess att jag satte lagerkransen på mitt huvud!

img_6970

img_6966

Jag måste säga att jag känner mig otroligt ödmjuk och väldans stolt över att ha fått vara med om detta. Så många ensamma timmar, speciellt efter att vi flyttade till USA förstås och jag inte längre kunde sitta på universitetet bland kollegor och jobba, så mycket blod, svett och tårar innan man äntligen nådde målet. Så omöjligt det kändes det hemska året 2014 när jag förlorade nästan hela min familj. Jag ångrar inte att jag gav mig in på detta även om det stundtals varit tufft, för mest av allt har det ändå varit roligt. Jag har fått gräva mig djupt ner i nånting som jag brinner för och klarat av utmaningar jag inte hade en aning om hur jag skulle tackla, och växt en hel del på köpet. Jag känner att jag verkligen gjort mig förtjänt av min fina krans!

img_6962

Publicerat i allmänna funderingar | 13 kommentarer

Undantaget

Jag skrev ju i förra inlägget att det varit klent med valskyltar här i år, men glömde ju nämna det enda undantaget. En av våra grannar har sedan ett par månader tillbaka haft denna kampanjskylt i sin trädgård:

valskylt

Kvalitén är ju usel (inzoomad med en iPhone och med två hundar som drog i kopplet och ville vidare…) men det står alltså Giant Meteor 2016 – just end it already. En kampanj för de som hellre skulle rösta på att en enorm meteor träffar jorden och utplånar allt liv än att rösta på antingen Hillary eller Trump. En gammal poll från i somras visade att 13% av väljarna skulle välja meteoriten! Jag tror det säger det mesta om inställningen till de två kandidater som vaskats fram ur en befolkning på 320 miljoner…

Publicerat i allmänna funderingar | 4 kommentarer

Kan det verkligen vara sant?

Idag är det Election Day. Valdag. Äntligen!!! Jag tror de flesta amerikaner mer eller mindre gett upp tanken på att denna dag nånsin skulle komma, det senaste året har känts som om vi alla deltagit i filmen Ground Hog Day (Måndag hela veckan) med en evig loop av skandal efter skandal och påhopp efter påhopp (om än av varierande slag).

Men idag är det alltså dags. Mina 2 cent: Hillary vinner men det blir förstås en nagelbitare innan de viktigaste battlegroundstaterna (bl.a Florida, Nevada och vi här i North Carolina) har sagt sitt. Det vi oroar oss för nu är attacker mot vallokaler och de som röstar, antingen av a) ISIS-anhängare (det har förkommit uppmaningar om terrordåd) eller b) Trumpanhängare (som uppmanats att se till så att inget ”valfusk” sker och att väljarna röstar ”rätt”). Om det inte var så tragiskt skulle det vara komiskt att dessa två grupper utgör samma hot mot demokratin…

En reflektion: tidigare valår har det varit skyltar i var och varannan trädgård med namnet på den kandidat man håller på. I år kom dessa skyltar upp väldigt, väldigt sent, åtminstone runt omkring där vi bor. Valskyltar med andra kandidater (senatorer, guvernörer, domare m.m som ju också väljs nu) har förekommit sen länge, men presidentkandidaterna har lyst med sin frånvaro. Först förra veckan började de dyka upp, häromkring i de välmående villaområden som ju större delen av Summerfield består av står det tyvärr Trump på de flesta men desto mer uppmuntrande är det att åka runt i de mer centrala delarna och se att Clinton/Kaine-skyltarna dominerar. Men anmärkningsvärt är det hur få skyltar man ser här, och hur sent de kom. En avspegling av hur folk känner inför detta val som inte liknar nåt annat, och med kandidater som de flesta ser som antingen pest eller kolera?

En spännande kväll och natt blir det i alla fall, och vi är förstås otroligt taggade och spända inför resultatet. Just nu visar CNN hur Hillary går in i vallokalen i sitt distrikt i Chappaqua, New York, och lägger sin röst. Det är bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Jag och Björn ska träna ikväll mellan 16.30 och 17.30, just nu känns det inte så lockande att behöva slita sig från valvakan under den timmen men å andra sidan har inga resultat hunnit komma in då i alla fall och vi kan nog behöva rensa hjärnan lite grann innan uppesittarkvällen!

Publicerat i allmänna funderingar | 4 kommentarer

Road trip till New England: Valsafari i Plymouth

I Plymouth kom vi äntligen iväg på valsafari. Och med facit i hand var vi tacksamma att det blev när det blev, för vi hade minst sagt tur när det väl blev av. Man vet ju aldrig – även om de som kör safaribåtarna känner till valarna väldigt bra och vet var de brukar hålla till så kan det ändå bli så, om man har riktig otur, att man inte ser någon val alls eller bara någon enstaka på långt håll. Så blev det inte för oss!

Vi åkte med ett företag som heter Captain John Whale Watching, kan verkligen rekommendera dem. Allt flöt på väldigt smidigt och guiden var riktigt duktig tyckte vi. I kön medan vi väntade på att gå ombord blev vi påminda om att vi befann oss i Amish-land:

img_9687

Det här avslöjar väl min okunnighet om Amish rejält antar jag, men jag blev lite glad att se att det var ok för dem att följa med på något så värdsligt och ”onyttigt” som en valsafari. Det var ett helt gäng med både kvinnor och män, allihop runt 20-årsåldern utan någon äldre med som ”chaperon”. Antingen är det jag som tror att Amish-folket är striktare än vad de är, eller också tillhörde de en församling som inte är riktigt så sträng som andra kan vara.

Nära där vår båt la till så låg även Mayflower för ankar. Vi hade tänkt att gå och kika på den också, men $40 per person avskräckte lite. Var det verkligen värt över 700:- att gå ombord på ett skepp som inte ens är den äkta Mayflower utan en kopia av den ursprungliga? Smarta som de var så hade de byggt ett plank runtom så att man inte kunde se skeppet ordentligt om man inte betalade inträde:

img_9688

Men, när vi väl kom ombord på valbåten och la ut så passerade vi riktigt nära, så vi fick en ordentlig titt på skeppet från utsidan i alla fall. Det fick faktiskt räcka för denna gången! 🙂 Såhär ser hon ut:

img_0107

img_0108

Det tar runt 1,5 timme att ta sig ut till där valarna är. Det var en varm dag när vi åkte iväg och alldeles lugnt på sjön så bara själva båtturen var värt biljettpriset tyckte vi. Underbart att komma ut på havet och bara sitta där i lugn och ro och njuta av utsikten.

img_9693

img_9691

img_9698

img_9700

img_9703

img_9712

Och så, efter drygt 1,5 timme, så såg vi den. Vår första val!

img_9743

Och det visade sig att det inte bara var en val utan två, mamma Tornado med sin kalv som ännu inte blivit döpt:

img_9793

Och sen blev det bara fler och fler, sammanlagt såg vi runt 20 valar. Helt fantastiskt, det är inte ofta man får se så många och på så nära håll. Det var till och med så att vi fick stanna ute längre än vi egentligen skulle eftersom så många valar simmade runt vår båt att kaptenen inte ville riskera att köra på någon, utan vi fick lugnt stanna kvar och vänta på att de skulle dra vidare. Och det gjorde vi så gärna, det var otroligt häftigt att få bevittna skådespelet!

img_9811

img_9814

img_9823

img_9855

img_9921

img_9956

img_9976

img_0010

img_0044

img_0075

Slutligen så filmade jag en liten stund, och precis i rätt tid visade det sig. Valarna var riktigt nära vår båt, men den lilla båten som man ser på bilden ovan hade stannat till för att titta på valarna de också och de fick verkligen se dem på riktigt, riktigt nära håll! 🙂 Tyvärr kan man inte lägga in youtube-filmer direkt i inläggen här, men klicka på länken så ser ni filmen: Whale watching

En helt fantastisk dag blev det, jag får fortfarande gåshud på armarna när jag tittar på bilderna och filmen!

 

 

 

 

Publicerat i allmänna funderingar | 5 kommentarer