Promovering! Eller (förstås): Åh vilket party!

Nu har det varit tyst igen några veckor här på bloggen, jag har helt enkelt varken haft tid eller ork att skriva. Dels har jag och Björn varit i Sverige, dels har jag blivit opererad. Mer om operationen senare i kommande inlägg, nu är det äntligen dags att berätta om årets Sverigetripp!

Björn åkte iväg ett par veckor innan mig, eftersom han skulle jobba. Sammanlagt var han i Sverige i nästan tre veckor stackarn, inte för att det är något fel på Sverige men det är länge att vara borta från familjen! Jag var där i en vecka, och vi försökte även locka med barnen så att de skulle få vara med på min stora dag men de ville inte ta ledigt så länge från skolan så de stannade kvar. Skönt att ha ambitiösa barn som tar skolarbetet på allvar i och för sig, men lite intresserade kunde de väl ha varit av att se sin mamma få sin efterlängtade lagerkrans tycker jag! 🙂

Nåväl, anledningen till denna resan var i alla fall att det var dags för promovering. Promoveringar har man en gång per år på Göteborgs universitet, varje höst, och då promoveras de som disputerat senast juni samma år. Jag disputerade ju i oktober förra året så då var det för sent för mig att vara med på 2015 års promovering, så nu var det äntligen dags. Vi var faktiskt fyra stycken från samma institution som disputerat under året som gått, och tre av oss skulle vara med på promoveringen. Kul att promoveras med några man känner så väl!

En promovering är ju en stor händelse, förmodligen det närmaste man kommer en Nobelmiddag i sitt liv. Då duger det inte att släntra in i jeans och t-shirt precis, eller ens en kort klänning eller kostym. Nej, reglerna säger att det är långklänning eller frack som gäller. Jag har inte ägt en långklänning i hela mitt liv, och Björn har definitivt inte en frack hängandes i garderoben, så det blev att ge sig ut och shoppa. Jag hade visserligen fått låna en jättetjusig röd sak av en vän här i Greensboro (som haft den när hon själv promoverades för ett antal år sen), men när jag skulle pröva den var den alldeles för liten, jag fick den inte över höfterna ens. Synd för den var verkligen läcker men inte mycket att göra åt. Tess skulle även ha en klänning till sin homecoming-dans i skolan, så vi gav oss iväg till Dillard’s och hittade varsin klänning där.

Björn hann aldrig hyra en frack här i Greensboro, så han tänkte att han ordnar det när han kommer till Göteborg. Väl där var han överhopad med jobb som vanligt, så först på lördagen innan promoveringen (som skulle gå av stapeln på fredagen, sex dagar senare…) började han se sig om efter en att hyra. Det var ju rätt kört förstås. De frackar som fanns hade ju redan bokats upp av andra som skulle på samma promovering, så till slut ringde han en affär i Halmstad. Han pratade först med en snäll äldre man som sa att jo, vi kanske kan fixa en åt dig. Då hör Björn hur mannens son ropar i bakgrunden ”pappa, du köper INTE in en frack till, det säger jag dig!!! Vi kommer aldrig kunna hyra ut så mycket frackar så att det går ihop!”. Så det blev inget där heller. Panik! Till slut fick han krypa till korset och köpa sig en… Inte billigt, men han har redan hittat en kollega som behöver en till nyår och som vill hyra Björns, så om han hittar några till som vill göra samma sak så kanske det kan gå ihop till slut! Och vem vet, en vacker dag kanske det faktiskt dimper ner en inbjudan till Nobelfesten i brevlådan och då är vi redo! 🙂

Innan promoveringen skulle det övas, dels en gång dagen innan i universitetets lokaler på Vasagatan, där vi bland annat fick se en liten film från en tidigare promovering:

rehearsal

…och dels en gång på förmiddagen samma dag i lokalen på Svenska Mässan där promoveringen skulle hållas:

img_6846

Vi fick skriftliga förhållningsorder så att vi skulle hänga med i vad som hände och komma ihåg turordningen. En stor del av ceremonin hålls på latin, och eftersom de allra flesta (alla?) av oss inte är så värst slängda i latin så fick vi några nyckelfraser att hålla reda på så vi skulle veta när vi skulle resa oss och sätta oss osv.

img_6848

Varken jag eller mina kollegor Kristina och Pia var speciellt nervösa innan. Disputationen var ju eldprovet, promoveringen är ju bara kul! Men efter att ha varit på den första genomgången var vi desto mer skärrade efter alla uppmaningar om hur vi skulle gå, hur vi inte skulle gå, hur vi måste se upp så att vi inte snubblar, tittar åt fel håll eller ser vilsna ut. Helt plötsligt kändes disputationen som en baggis och promoveringen som det verkliga eldprovet!

Men till slut var vi färdigtränade och det var dags att gå tillbaka till hotellet och klä om oss. Nu gällde det att komma ihåg hur fracken skulle ”monteras” så att allt blev rätt! 🙂

img_6855

Vi blev hämtade av Björns syster Berit och hennes man Roland, som också skulle vara med på ceremonin. Så här stiliga var syskonparet!

img_6870

Och här är jag och Björn (Roland var och parkerade bilen så det är därför han inte är med på dessa bilder!). Jag tycker vi ser riktigt rekorderliga ut!

img_6874

Väl inne smet jag iväg mot samlingsplatsen där vi skulle ställa upp oss innan intåget. Björn, Berit och Roland tog rulltrappan upp till mingellokalen där alla gästerna samlades innan ceremonin började. Senare hittade Björn ett klipp som GU spelat in från kvällen, bland annat filmade de när gästerna började anlända. Gissa vilka som är med! Titta på klippet här:  GU promovering 2016

Jag och resterande nyblivna doktorer radade upp oss och gjorde oss redo för inmarschen (Fotograf: Kristina):

humfakalla-trerulltrappa-in

Så äntligen var det dags, vi tågade in och fram till våra platser. Björn tog detta mäktiga panoramafoto över hur det såg ut därinne med alla på plats:

img_6882

Ceremonin var häftig att vara med om. Musik och sång av elever från Artisten, tal av rektor Pam Fredman och av respektive promotor från varje fakultet. En lite kul detalj: mycket av ceremonin hölls som sagt på latin, och efter att varje promotor talat klart avslutade de med frasen ”dixie!”. Som tur är så textades allting på stora skärmar, så att vi skulle kunna hänga med. Tack vare det kan jag tala om att ordet dixie betyder ”jag har talat”. Björn funderar nu allvarligt på att avsluta varje möte med ett kraftfullt ”dixie!”. Han känner att det skulle ge lite mer tyngd och klass åt det han säger. 🙂

Till slut var det dags för oss från Humanistiska fakulteten att gå fram och få våra diplom.

img_6888

Björn filmade oss, här kan ni se hur det gick till: diplomutdelning

Lagerkransen trodde jag att man skulle få samtidigt med diplomet, och att promotorn skulle sätta på oss den, men så var det inte. Istället hade man den liggande under stolen, och när man gick tillbaka efter att ha fått sitt diplom så fiskade man snabbt upp den, höll den själv över huvudet under tiden som en fanfar spelades, och sen satte man på sig den. För den som undrar så kan vi som är filosofie doktorer välja om vi vill ha lagerkrans eller doktorshatt. Alla andra doktorer (teknologie, medicine m.m) får enbart ha hatt, men just filosofie doktorer har rätt att ha lagerkrans. Därför valde jag kransen, det känns lite extra speciellt att ha den helt enkelt!

Runt 2,5 timme tog ceremonin, och sen var det mingel i mässhallen innan middagen.

img_6905

Jag var väldans sugen på att öppna röret med diplomet och dra ut det och kolla hur det såg ut, men jag höll mig. Hade varit mindre kul om jag spillt champagne på det och förstört det!

img_6909

Väntan på middagen blev en lång väntan. Jättejättelång faktiskt. Vi hade inte hunnit med så mycket lunch på dagen, en macka bara, så till slut mådde jag illa av hunger och hade jätteont i ryggen av att bara stå där och vänta. Men till slut var det äntligen dags! Och när vi tittade på listan över bordsplaceringen fick vi en överraskning. Ni som tittade på GU-filmen som jag länkade till ovan såg att Sture Allén blev jubeldoktor (dvs., det var 50 år sedan han disputerade) i år, och döm om vår förvåning när vi såg att vi blivit placerade vid samma bord som han och hans familj! För mig kändes det extra speciellt att det var just Sture Allén, han var nämligen en av pionjärerna inom datalingvistik (som är mitt forskningsområde) och sägs t.o.m vara den som införde ämnet i Sverige. Väldigt roligt att ha blivit promoverad samma år som han blev jubeldoktor, och sen dessutom få sitta vid samma bord vid middagen! Dock satt han en bra bit från oss så vi kunde inte prata med honom, tyvärr.

Middagen var god, men tyvärr hade jag och Björn ätit nästan exakt samma rätt (torskrygg) dan innan på hotellet (och dessutom hade vi ätit fisk hela veckan) så vi var lite mätta på just fisk. Men gott var det och dessutom bra underhållning i form av dans- och musikelever. Ljuset var lite skumt så bilderna blev därefter, men det ser å andra sidan lite extra festligt ut! 🙂

img_6915

img_6916

img_6921

img_6934

img_6937

Efter maten när vi alla reste oss upp för att gå ut till dansen kände jag att fasen också att Sture Allén satt så långt bort att jag inte haft en chans att prata med honom. Berit tyckte att jag skulle gå fram och hälsa men jag kunde inte med det. Men Björn är gjord av annat virke än jag, han hoppade upp och gick fram till Sture och presenterade sig. ”Min fru har disputerat inom datalingvistik och skulle verkligen vilja få en bild ihop med dig, är det ok?”. ”Absolut” svarade Sture och gick bort till mig. Jag sa till honom att jag tyckte att det var jättepinsamt men han var hur gullig som helst och sa att det tyckte inte han. Sen frågade han vad min avhandling hette. Nån sekund eller så stod det totalt still och jag hade inte den blekaste aning om titeln. Helt tomt. Sen kom jag på att den började med Towards Dialogue Strategies så jag började säga det, och sen kom ord för ord  under tiden jag pratade så jag jobbade lite inkrementellt där kan man säga. Jösses. Riktigt så nervös var jag faktiskt inte men det konsumerades trots allt ett antal glas vin under middagen och jag var inte riktigt beredd på att diskutera min avhandling just då. Det är det enda jag har att säga till mitt försvar! 🙂 Men skit samma, nu har jag pratat med Sture och han var precis lika rar och trevlig som han ser ut! Visst är vi fina i våra lagerkransar?

img_6950

sture-jag

Under veckan som gått hade Björn och jag även sålt vårt hus i Landvetter. Väldigt bitterljuvt men det var dags. Vi hade även varit där och hämtat våra sista grejer som stått kvar i garaget, och där hittade jag bland annat min gamla hatt som jag hade när jag tog studenten (i Lysekil var det tradition att ha en hatt med långa band där klasskompisarna skrev en hälsning). Många år och mycket slit har det varit under de år som gått från det att jag bar hatten till dess att jag satte lagerkransen på mitt huvud!

img_6970

img_6966

Jag måste säga att jag känner mig otroligt ödmjuk och väldans stolt över att ha fått vara med om detta. Så många ensamma timmar, speciellt efter att vi flyttade till USA förstås och jag inte längre kunde sitta på universitetet bland kollegor och jobba, så mycket blod, svett och tårar innan man äntligen nådde målet. Så omöjligt det kändes det hemska året 2014 när jag förlorade nästan hela min familj. Jag ångrar inte att jag gav mig in på detta även om det stundtals varit tufft, för mest av allt har det ändå varit roligt. Jag har fått gräva mig djupt ner i nånting som jag brinner för och klarat av utmaningar jag inte hade en aning om hur jag skulle tackla, och växt en hel del på köpet. Jag känner att jag verkligen gjort mig förtjänt av min fina krans!

img_6962

Publicerat i allmänna funderingar | 13 kommentarer

Undantaget

Jag skrev ju i förra inlägget att det varit klent med valskyltar här i år, men glömde ju nämna det enda undantaget. En av våra grannar har sedan ett par månader tillbaka haft denna kampanjskylt i sin trädgård:

valskylt

Kvalitén är ju usel (inzoomad med en iPhone och med två hundar som drog i kopplet och ville vidare…) men det står alltså Giant Meteor 2016 – just end it already. En kampanj för de som hellre skulle rösta på att en enorm meteor träffar jorden och utplånar allt liv än att rösta på antingen Hillary eller Trump. En gammal poll från i somras visade att 13% av väljarna skulle välja meteoriten! Jag tror det säger det mesta om inställningen till de två kandidater som vaskats fram ur en befolkning på 320 miljoner…

Publicerat i allmänna funderingar | 4 kommentarer

Kan det verkligen vara sant?

Idag är det Election Day. Valdag. Äntligen!!! Jag tror de flesta amerikaner mer eller mindre gett upp tanken på att denna dag nånsin skulle komma, det senaste året har känts som om vi alla deltagit i filmen Ground Hog Day (Måndag hela veckan) med en evig loop av skandal efter skandal och påhopp efter påhopp (om än av varierande slag).

Men idag är det alltså dags. Mina 2 cent: Hillary vinner men det blir förstås en nagelbitare innan de viktigaste battlegroundstaterna (bl.a Florida, Nevada och vi här i North Carolina) har sagt sitt. Det vi oroar oss för nu är attacker mot vallokaler och de som röstar, antingen av a) ISIS-anhängare (det har förkommit uppmaningar om terrordåd) eller b) Trumpanhängare (som uppmanats att se till så att inget ”valfusk” sker och att väljarna röstar ”rätt”). Om det inte var så tragiskt skulle det vara komiskt att dessa två grupper utgör samma hot mot demokratin…

En reflektion: tidigare valår har det varit skyltar i var och varannan trädgård med namnet på den kandidat man håller på. I år kom dessa skyltar upp väldigt, väldigt sent, åtminstone runt omkring där vi bor. Valskyltar med andra kandidater (senatorer, guvernörer, domare m.m som ju också väljs nu) har förekommit sen länge, men presidentkandidaterna har lyst med sin frånvaro. Först förra veckan började de dyka upp, häromkring i de välmående villaområden som ju större delen av Summerfield består av står det tyvärr Trump på de flesta men desto mer uppmuntrande är det att åka runt i de mer centrala delarna och se att Clinton/Kaine-skyltarna dominerar. Men anmärkningsvärt är det hur få skyltar man ser här, och hur sent de kom. En avspegling av hur folk känner inför detta val som inte liknar nåt annat, och med kandidater som de flesta ser som antingen pest eller kolera?

En spännande kväll och natt blir det i alla fall, och vi är förstås otroligt taggade och spända inför resultatet. Just nu visar CNN hur Hillary går in i vallokalen i sitt distrikt i Chappaqua, New York, och lägger sin röst. Det är bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Jag och Björn ska träna ikväll mellan 16.30 och 17.30, just nu känns det inte så lockande att behöva slita sig från valvakan under den timmen men å andra sidan har inga resultat hunnit komma in då i alla fall och vi kan nog behöva rensa hjärnan lite grann innan uppesittarkvällen!

Publicerat i allmänna funderingar | 4 kommentarer

Road trip till New England: Valsafari i Plymouth

I Plymouth kom vi äntligen iväg på valsafari. Och med facit i hand var vi tacksamma att det blev när det blev, för vi hade minst sagt tur när det väl blev av. Man vet ju aldrig – även om de som kör safaribåtarna känner till valarna väldigt bra och vet var de brukar hålla till så kan det ändå bli så, om man har riktig otur, att man inte ser någon val alls eller bara någon enstaka på långt håll. Så blev det inte för oss!

Vi åkte med ett företag som heter Captain John Whale Watching, kan verkligen rekommendera dem. Allt flöt på väldigt smidigt och guiden var riktigt duktig tyckte vi. I kön medan vi väntade på att gå ombord blev vi påminda om att vi befann oss i Amish-land:

img_9687

Det här avslöjar väl min okunnighet om Amish rejält antar jag, men jag blev lite glad att se att det var ok för dem att följa med på något så värdsligt och ”onyttigt” som en valsafari. Det var ett helt gäng med både kvinnor och män, allihop runt 20-årsåldern utan någon äldre med som ”chaperon”. Antingen är det jag som tror att Amish-folket är striktare än vad de är, eller också tillhörde de en församling som inte är riktigt så sträng som andra kan vara.

Nära där vår båt la till så låg även Mayflower för ankar. Vi hade tänkt att gå och kika på den också, men $40 per person avskräckte lite. Var det verkligen värt över 700:- att gå ombord på ett skepp som inte ens är den äkta Mayflower utan en kopia av den ursprungliga? Smarta som de var så hade de byggt ett plank runtom så att man inte kunde se skeppet ordentligt om man inte betalade inträde:

img_9688

Men, när vi väl kom ombord på valbåten och la ut så passerade vi riktigt nära, så vi fick en ordentlig titt på skeppet från utsidan i alla fall. Det fick faktiskt räcka för denna gången! 🙂 Såhär ser hon ut:

img_0107

img_0108

Det tar runt 1,5 timme att ta sig ut till där valarna är. Det var en varm dag när vi åkte iväg och alldeles lugnt på sjön så bara själva båtturen var värt biljettpriset tyckte vi. Underbart att komma ut på havet och bara sitta där i lugn och ro och njuta av utsikten.

img_9693

img_9691

img_9698

img_9700

img_9703

img_9712

Och så, efter drygt 1,5 timme, så såg vi den. Vår första val!

img_9743

Och det visade sig att det inte bara var en val utan två, mamma Tornado med sin kalv som ännu inte blivit döpt:

img_9793

Och sen blev det bara fler och fler, sammanlagt såg vi runt 20 valar. Helt fantastiskt, det är inte ofta man får se så många och på så nära håll. Det var till och med så att vi fick stanna ute längre än vi egentligen skulle eftersom så många valar simmade runt vår båt att kaptenen inte ville riskera att köra på någon, utan vi fick lugnt stanna kvar och vänta på att de skulle dra vidare. Och det gjorde vi så gärna, det var otroligt häftigt att få bevittna skådespelet!

img_9811

img_9814

img_9823

img_9855

img_9921

img_9956

img_9976

img_0010

img_0044

img_0075

Slutligen så filmade jag en liten stund, och precis i rätt tid visade det sig. Valarna var riktigt nära vår båt, men den lilla båten som man ser på bilden ovan hade stannat till för att titta på valarna de också och de fick verkligen se dem på riktigt, riktigt nära håll! 🙂 Tyvärr kan man inte lägga in youtube-filmer direkt i inläggen här, men klicka på länken så ser ni filmen: Whale watching

En helt fantastisk dag blev det, jag får fortfarande gåshud på armarna när jag tittar på bilderna och filmen!

 

 

 

 

Publicerat i allmänna funderingar | 5 kommentarer

Road trip till New England: Plymouth

Efter Maine och East Boothbay vände vi alltså söderut igen och åkte ner till Massachusetts igen och den gamla historiska pilgrimsstaden Plymouth, även kallad America’s Hometown. Grundad av de första engelska pilgrimerna som kom hit 1620 med Mayflower. Häftigt!

En mysig stad, som dock inte välkomnade oss så bra till att börja med… Vi kom dit på kvällen, och efter att vi installerat oss på hotellet åkte Björn iväg till närmsta super market för att inhandla lite nattamat. De höll på med ett vägbygge i stan så han fick köra en liten omväg, men kom till slut fram till affären och parkerade på den ganska så öde parkeringen. Dock var vägbygget bara en liten bit därifrån, övervakat av flera polisbilar som hjälpte till att spärra av vägen bara nåt hundratal meter från där Björn parkerat.

Det hindrade inte en man från att komma fram till honom och fråga om han hade lite pengar att avvara. Björn säger som det faktiskt var, att han inte hade några kontanter på sig. Då gick mannen emot honom och kom så nära att Björn till slut stod tryckt upp mot bilen, och frågade om han verkligen inte hade nånting. Klart hotfullt och väldigt otrevligt! Björn kom på att vi hade lite växelpengar i facket mellan sätena så han öppnade dörren och tog ut dem och gav honom. Det nöjde han sig med som tur var, och gick därifrån. Kunde slutat riktigt illa, men han kom undan med blotta förskräckelsen. Men att man vågar göra nåt sånt när det står flera polisbilar bara en liten bit därifrån med blinkande blåljus och allt!

Annars är Plymouth som sagt riktigt trevligt. Vi åt bland annat en jättegod middag på en liten mysig restaurang och shoppade lite souvenirer men gick mest runt och insöp atmosfären. Framförallt är det ju en hamnstad förstås, och jag passade på att fotografera en hel del när vi gick runt i hamnen. Så vassegoa, så här ser det ut i Plymouths hamn!

img_9665

img_9667

img_9668

img_9669

img_9671

img_9672

img_9673

img_9675

img_9676

img_9679

img_9680

img_9683

img_9684

img_9686

img_9685

Publicerat i allmänna funderingar | Lämna en kommentar

Road trip till New England: Genom NH och vidare till East Boothbay, ME

Efter misslyckandet med Boston drog vi vidare upp genom landet, genom ett för tillfället mycket regnigt New Hampshire. Vi hade inte planerat något stopp här även om vi gärna hade gjort någon liten utflykt om vädret hade varit bättre. Som det var just nu lockade det inte direkt till att gå ut och ströva omkring. Inte fick vi något särskilt bra kort på skylten vid delstatsgränsen heller, men här är den i alla fall (med deras tämligen dramatiska slogan ”live free or die”):

img_9545

New Hampshire är en rätt liten delstat, så ganska snart korsade vi nästa gräns och åkte in i Maine (som har en betydligt beskedligare, om än lite mesig, slogan ”The way life should be”):

img_9554

I Maine hade vi bestämt oss för att ta oss till en liten stad som heter East Boothbay. Den ligger mitt ute i ingenstans och vi hade aldrig hört talas om den om det inte varit för en jobbarkompis till Björn. Han var där för nästan 20 år sen och bodde då på ett motell som legat där sen 50-talet, och tipsade oss om det när han fick höra att vi skulle till Maine.

Det var inte helt enkelt att hitta fram, visade det sig. Vi hade en adress som vi knappade in i GPS’en, och den tog oss förbi själva Boothbay och vidare till ett hus som låg inne i skogen nånstans. Tveksamt körde vi in på uppfarten men vände kvickt och körde därifrån, innan ägaren skulle komma sättandes med hagelbössan i högsta hugg, när vi insåg att vi kommit väldigt fel. Istället åkte vi tillbaka till den lilla handelsboden som vi passerat tidigare, för att fråga om vägen. Handelsboden var en upplevelse i sig, som tagen från en gammal 50-talsfilm den med, om än upphottad med lite modernare utbud när man väl kom in:

img_9638img_9639

Efter att ha fått en vägbeskrivning till motellet lyckades vi till slut ta oss fram. Och det var värt mödan, oj vilket häftigt ställe! Det var ju ett motell så är man ute efter lyx och flärd är det bara att vända och åka nån annanstans direkt. Är man därefter ute efter en genuin känsla och en fläkt av det förgångna så har man kommit helt rätt. Motellet är bevarat precis som det såg ut på 50-talet, och helst borde vi ju haft en gammal raggarbil och parkerat med utanför dörren förstås.

img_9612

img_9616

img_9617

Tyvärr blev det lite hastigt när vi skulle åka därifrån, vi ändrade våra planer i sista minuten av orsaker som jag återkommer till, så jag hann aldrig ta kort på ägaren också som jag hade tänkt. En riktigt ”go gubbe” som vi gärna hade pratat mer med och frågat ut om hans och motellets historia, men det kanske kan bli någon annan gång, vem vet!

Själva East Boothbay var fantastiskt mysigt. Som att komma in i en amerikansk film, typ Runaway Bride (den med Julia Roberts och Richard Gere, om ni sett den). Liten småstad där alla känner alla, men naturligtvis nedlusad med turister såhär mitt i sommaren.

img_9573img_9574

Den ligger ju vid kusten, så havet är ständigt närvarande vart man än går i den lilla staden. Love it!img_9575

img_9576

img_9579

img_9580

img_9581

Husen känns ju så annorlunda för oss som har vant oss vid North Carolinas tegelstenshus. Roligt att se nåt annat, med annorlunda detaljer som de här vackra rödmålade fönstren:img_9583

Såna här fasader ser man överallt i New England. Björn, som ju är gammal snickare, tycker att de är jättevackra och kan uppskatta hantverket bakom. Jag, måste jag pinsamt nog erkänna, ser inte riktigt det utan tycker att de ser gråa, slitna och lite småtrista ut… Säger förmodligen mer om mig än om husen! 🙂

img_9600

Jag är ju född och uppvuxen i en liten kuststad (Lysekil), så jag kände mig nästan som hemma här. Åh vad jag saknar frihetskänslan och den salta doften av havet!img_9585

img_9591

img_9592

img_9596

img_9603

Här åt vi på kvällen. Vet inte om jag vågar berätta detta, men vi beställde in hamburgare… Till vårt försvar hade vi ätit seafood hela semestern och behövde bryta av med nåt annat, och faktum var att burgarna var jättegoda!img_9601

Blir det mer New England än så här?img_9606

Gulligaste parkeringsskylten nånsin. Det skulle vara i New York city det, men här litar man på att folk gör rätt för sig!parking

En av de saker vi planerat in att göra denna semestern var att åka på en whale watching tour, dvs. att ta en båttur och förhoppningsvis få se valar. Planen var att vi skulle göra det här i East Boothbay, och vi kollade på morgonen att de hade turer den dan och att det fanns biljetter. Dock köpte vi inte biljetterna direkt, utan först ville vi försäkra oss om att vi kunde få tag i sjösjuketabletter eftersom jag blir ruskigt sjösjuk annars. Och givetvis – när vi köpt tabletterna och återvände ett par timmar senare var alla turer slutsålda den dan! Snabbt över till plan B – East Boothbay var hur mysigt som helst men efter att ha gjort stan i en dag hade vi liksom sett det mesta som fanns att se. Att stanna en dag till kändes som lite slöseri med tid eftersom vi inte kunde/ville lämna barnen ensamma hemma hur länge som helst, så vi bestämde oss för att dra vidare mot Plymouth på direkten och ta valturen där istället. Sagt och gjort, vi packade ihop och lämnade motellet på 5 röda och missade därför att säga hejdå till motellägaren som var ute just då (jo, vi hade förstås redan betalat!). Synd, men inte mycket att göra åt!

Publicerat i resor | 4 kommentarer

Road trip till New England: Nästan Boston…

Ut på vägarna igen, nu upp genom Massachusetts och mot Boston. Som jag längtat efter att komma dit! Allt jag hört om stan har gjort att jag verkligen vill dit och uppleva stan själv. Men ja, det gick väl sådär. Vi (och med vi menar jag Björn) googlade och googlade och letade hotell och motell överallt men allt var fullbokat. Nästan i alla fall, det fanns några hotellrum kvar från $2000 och uppåt, men riktigt så gärna ville vi inte dit… Vi fattade ingenting, brukar det verkligen vara såhär i Boston på somrarna?

Svaret fick vi inte förrän flera dagar senare när vi var i Plymouth, och portieren på hotellet där berättade att de hade massor av hotellgäster som egentligen skulle till Boston. Och anledningen till denna anstormning? Guns N’ Roses! Nån som ens kommer ihåg dem? 🙂 Jo, tydligen i och för sig, för de skulle ha en konsert i Boston och stan var översvämmad av fans. Så var det med det, det blev inget Boston för vår del. Himla trist, men det får bli en annan gång. Och kanske lika bra det, för sommaren har varit väldigt varm i år så till och med här uppe var det ungefär lika varmt som nere i North Carolina. Inte riktigt väder egentligen för att traska runt i en storstad i flera timmar, så antagligen är det bättre att komma hit tidigt på hösten istället.

Vi knäppte lite bilder när vi körde förbi i alla fall, såhär spännande ser det ut i utkanterna av Boston! 🙂

img_9529

img_9536

img_9537

img_9538

img_9539

img_9541

Publicerat i resor | 2 kommentarer

Road trip till New England: Isaiah Jones Homestead B&B

Det har varit en ganska så hektisk sommar, som vanligt i och för sig. Så jag tog en liten paus i bloggandet, och sen var jag tvungen att koncentrera mig på att skriv min postdoc-ansökan (hoppas jag får anledning att återkomma till det, håll tummarna för mig tills dess!). Men två månader hade jag väl inte tänkt mig att jag skulle hålla upp… Nu är det i alla fall hög tid att fortsätta på min reseberättelse om vår road trip till New England-området!

När vi var på Cape Cod bodde vi alltså på ett litet bed & breakfast, världens mysigaste! Det heter Isaiah Jones homestead, eftersom huset ursprungligen beboddes av Dr. Isaiah Jones. Det byggdes av en Isaiah, men det är egentligen hans barnbarn, som också hette Isaiah, som B&B’t är uppkallat efter.

img_9395

img_9398

Isaiah d.y var alltså läkare och hade sin mottagning i detta hus, och bodde där även tillsammans med fru och barn. Han byggde ut villan för att få plats med både väntrum och mottagningsrum. Ett fotografi av honom hänger på väggen:img_9503

Bakom glas och ram hänger också det brev han skrev till en Mr Weeks, om jag kan tyda handstilen rätt, och ber om hans dotterns hand. Det gick bra, de gifte sig och fick 5 (om jag minns rätt, kan ha varit 8 också…)  barn tillsammans!img_9505

När man kliver in här känns det precis som att komma till ett bed & breakfast i England. Blommiga tapeter, sherryn står uppdukad på ett litet bord med spetsduk och allt är så gammaldags och mysigt och gulligt att man knappt kan tro att man fortfarande befinner sig i USA!img_9509img_9507

Här i köket lagade innehavaren, Katherine, rena gourmet-frukosten varje morgon. Fantastiskt gott, även om man som svensk kan ha lite svårt för ”baklängesfrukosten” man får. Man blir serverad vid bordet förstås, så man väljer inte själv vad man vill äta och i vilken ordning, så först kommer nånting sött: blåbärsmuffins eller -scones eller nånting sockerkaksliknande. Jättegott, givetvis hembakat, men jag hade allra helst avslutat med det söta! Sedan lite frukt och/eller bär, och sist pannkakor eller omelett eller nåt annat lite matigare. Supergott var det, alla tre dagarna som vi bodde där!img_9514

Tyvärr hade Katherines man fått en stroke och mådde inte så bra när vi var där, så honom träffade vi aldrig. Istället kom hennes syster med man resande från Kalifornien för att hjälpa till. Världens raraste par!img_9511

Och här är Björn tillsammans med Katherine, innehavarinnan. Vi har redan bestämt att vi måste tillbaka nån gång, gärna på hösten, och då givetvis bo på samma ställe. Kommer ni till Cape Cod nån gång så rekommenderas det varmt, så mycket personligare och mysigare än att bo på hotell!img_9513

Publicerat i resor | 6 kommentarer

Road trip till New England: Provincetown,Cape Cod

När vi skulle äta lunch efter att ha varit på Race Point-stranden på Cape Cod körde vi in till den lilla staden Provincetown. Det var här som de engelska pilgrimerna ombord på Mayflower först steg i land år 1620, innan de for vidare och koloniserade sig på riktigt i Plymouth. Numera verkar det vara en stad för den nya vågen hippisar, och det hängde regnbågsflaggor överallt. Underbart att se!

Provincetown är som sagt en liten stad, som är ganska så folktom på vintern och fullkomligt nedlusad med turister på sommaren. Vi fick omedelbart en känsla av att vara på Smögen! Det var en backe ner mot själva centrum ungefär som backen ner mot bryggorna i Smögen, och det var folk och bilar precis överallt. Och stört omöjligt att hitta en parkeringsplats, folk som bevakade en plats som snart skulle bli ledig hade mord i blicken och att försöka hitta en gratisplats mitt i smeten var bara att glömma. Alltså körde vi upp för backen igen och hittade en större betalparkeringsplats. Jag körde fram mot den lilla kuren där det satt en gammal man och tog betalt. Trodde vi. Det visade sig att man skulle trycka på en knapp för att få en biljett och sedan betalade man när man lämnade parkeringen på ett helt annat ställe, så det enda den stackarn gjorde på dagarna verkade vara att peka på knappen man skulle trycka på och möjligtvis svara på nån fråga som nån kunde ha. Det skapar ju arbetstillfällen visserligen men ibland undrar man…

Provincetown var en mysig stad i alla fall, det man kunde se en dag som denna mitt i sommaren med alla turister och reklamskyltar om allt ifrån glass till båtturer.

provincetownhouse

provincetownvattenpost

provincetownbjorn2

Det här trodde jag först var en kyrka men det visade sig vara stadens bibliotek. Vackert!provincetownkyrka

Var  tvungen att stanna upp och ta kort på detta fantastiska ställe. Romeo och Lenny kanske inte dekorerar trädgården så klassiskt vackert, men klart originellt! provincetownromeosprovincetownbarbie

Lunchen bestod av en baguette med hummersallad, förstås. Vi är ju i New England så självklart måste man passa på att äta seafood! God, men lite märkligt var det att hummersalladen (en röra med creme fraiche och isbergssallad) var jättevarm!

In på det lilla lunchstället klev även ett par Pokemon Go-jägare. De tog verkligen spelet på stort allvar! 🙂 provincetownpokemon

Efter att ha avslutat baguetten lämnade vi stan ganska direkt, det var verkligen en mysig stad och jag hade gärna gått omkring där mycket mer men det vansinnigt varmt så vi orkade bara inte. Kul att ha varit där i alla fall!

Publicerat i resor | 2 kommentarer

Road trip till New England: Cape Cod, Race Point Beach

Vår andra dag på Cape Cod  beslöt vi oss för att utforska de norra delarna av ön. Alltså tog vi bilen och åkte hela vägen upp till Race Point Beach, högst upp på ön:

Screen Shot 2016-07-25 at 3.29.06 PM

Här kom vi äntligen till de fina stränder vi hört talas om, istället för stenstranden vi var på första dagen. När vi parkerat bilen och gick mot stranden kändes det väldigt likt Östra Stranden i Halmstad faktiskt! 🙂 IMG_9409IMG_9416

Vad som däremot inte kändes så likt de relativt lugna vattnen i Sverige var varningsflaggorna som vajade från badvaktstornet:IMG_9424IMG_9460

Enligt skylten med förklaringar var det alltså grön flagg = inga farliga vågor eller strömmar den här dagen, men däremot skulle man akta sig för de varelser som bor i vattnet. A.k.a hajar, bland annat! Gulp! Badvakterna var ju i tjänst, som synes, men det fanns bara de här två i detta tornet och de kunde bara bevaka en bit av stranden som markerades med en skylt i var ände:

IMG_9427IMG_9429

Rebeller som vi ju är (alternativt folkskygga, you choose), så knatade vi iväg bortanför skylten där det inte var nån trängsel.IMG_9442IMG_9445

Och om vi säger så här, hajar kändes som det minsta bekymret när man skulle bada här, ärligt talat. Fy tusan vad kallt! Vikingen Björn doppade sig åtminstone, om än blixtsnabbt, medan jag offrade mig och skötte kameran istället…

IMG_9452

Och det var nog tur att han inte stannade i vattnet så länge, visade det sig en stund senare. Den där lila varningsflaggan hängde inte där för skojs skull uppenbarligen, utan en stund efter att vi gått upp ur vattnet kommer ett enormt sjölejon (!) simmande! Jag hade inte kameran framme när den kom så det blev inget bra kort när jag väl fick upp den, men här är huvudet i alla fall. Tyvärr framgår det inte alls hur stor den faktiskt var. Det hade inte varit kul att vara ute i vattnet när den kommer uppdykandes…IMG_9457

När vi gick tillbaka till bilen sen hittade vi en tavla där de skrivit upp luft- och badtemperaturen. Drygt 25 grader i luften och drygt 16 i vattnet, inte konstigt att det var kallt att bada!

IMG_9462

Efter att ha solat ett par timmar och sedan ätit lunch, åkte vi vidare till en ennan strand som heter Herring Cove. Lika fint där som på Race Point! IMG_9468

Nu var det ju lite senare på dagen och temperaturen i luften hade stigit till 28 grader, medan vattentemperaturen här låg på drygt 15 grader (vilket jag starkt misstänker att den gjorde även på Race Point…).IMG_9477

På denna tavla har de även ”dagens skämt”, och denna dag var det en gåta: ”Varför blundade gurkan?” Vi är kanske lite tröga för vi kan inte lista ut vad svaret är, någon som är bättre på att gissa gåtor än vi som kan avslöja svaret? Skriv det gärna i en kommentar i så fall! 🙂

Dock blev det aldrig vare sig sol eller bad på denna strand, eftersom ett oväder var på väg och skulle nå fram hit inom en timme enligt badvakterna.

IMG_9472

Istället vände vi hemåt, men hann med att titta på en fyr på vägen. Byggd 1797, endast 21 år efter att självständighetsförklaringen skrevs! Imponerande!IMG_9490

Numera dock ersatt av en radarstation istället. Effektivare kanske, men inte lika snygg:IMG_9491

Publicerat i resor | 3 kommentarer